Fångstfolk började etablera sig uppe på Vättlefjäll för omkring 6000-7000 år sedan. Första permanenta bebyggelsen uppe på berget skedde enligt forskarna för ca 2500 år sedan. Förhistoriska lämningar saknas dock med undantag för stenåldersboplatser utmed sjöstränderna. Vättlefjäll saknar dock i stort sett en skriven historia till och med 1400-talet.
Befolkningsutvecklingen på Vättlefjäll ökade lite under 1800-talet. År 1835 bestod befolkningen av 30 vuxna och 39 barn. År 1871 hade området den största befolkningen. Då bodde här 48 vuxna och 40 barn. Därefter sjönk befolkningen stadigt och antalet barn minskade starkt. År 1910 bodde här 33 vuxna och 8 barn.
En inkomstkälla var att ta emot fosterbarn. Förutom betalningen för att uppfostra barnen så utgjorde de äldre barnen en välkommen arbetskraft på gårdarna i Vättlefjäll.
I det gamla samhället förväntades alla barn arbeta som en del i sin fostran att bli en bra medborgare. De flesta föräldrar som fick lämna bort sina barn var oftast fattiga och hade eller ansågs utifrån detta ha sämre förutsättningar att fostra och ha kontroll över sina barn. Det var även en realitet med gatubarn i Göteborg, ofta i 8-12-års åldern. Dåtidens samhälle ansåg det därav viktigt att sända ut även dessa barn utöver andra barn som fosterbarn på landet då det ansågs vara nyttigt med arbete och man fick samtidigt en kontroll över barnen. Fattigvårdsstyrelsen hade ansvar för detta och skulle ingripa om ett barn på ett eller annat sätt vanvårdades. Samhällets syn var också att om barnen lämnats bort så hade föräldrarna förverkat rätten till sina barn.
Många fosterfamiljer som tog emot barn var bönder. De hade kanske en ekonomi för att kunna ta hand om barnen, eller behövde barnen som arbetskraft. Enligt framtagen forskning så var fosterföräldrar mestadels i åldern 25-45 år. Ofta med egna barn i samma ålder eller barnlösa.
I Göteborg som var den närliggande staden var det i huvudsak Frimurarebarnhuset som placerade fosterbarn på gårdarna i Vättlefjäll. Gården Måhult tog under perioden 1820-1830 emot inte mindre än 7 fosterbarn. En av dessa gifte sig senare med en dotter på gården. Flera fosterbarn fanns vid samma tid på gårdarna Kroksjölund och Mollsjönäs. På Sjötorpet och Skrapekärr uppfostrades under åren 1820-1830, 2 fosterbarn vardera från Göteborg. Mottagandet av fosterbarn fortsatte in på 1900-talet.
Socknen var en enhet för religionsutövningen och för världsliga administrativa funktioner. Sockenbildningen hade i allmänhet avslutats under 1200-talet början. Fram till och med 1863, då 1862-års lagstiftning om skilsmässa mellan den kyrkliga och borgerliga kommunen trädde i kraft, var det sockenstämman som beslutade i alla viktigare frågor i socknen. Undervisning, sjuk o hälsovård, fattigvård och socialvård var sådana områden. Mycket var också kyrkliga angelägenheter. I regel var det kyrkoherden som var ordförande och protokollförare vid sockenstämman. Till sin hjälp att verkställa besluten hade han klockaren, kyrkvärdarna och rotemästarna. Sockenstämmorna avhölls i regel två gånger per år i månadsskiftena april-maj och september-oktober. Genom 1862-års lagstiftning så fick kyrkostämmorna ta hand om kyrkans och skolväsendets ansvarsområde. För verkställande av beslut svarade kyrkoråden resp. skolråden. Fortfarande idag finns delvis den rumsliga strukturen kvar utifrån sitt medeltida ursprung med t ex kyrkan liggande i centrum.
Under 1700-talets början växte seden med husförhör fram. Kyrkan fick här ett medel att kontrollera människornas läskunnighet. Genom att inte bara kyrkans män deltog i kontrollen utan människor från flera hushåll var närvarande samtidigt i förhören så kunde var och en iakttaga hur det stod till med läskunnigheten hos grannarna. Genom att det sociala trycket blev starkt så blev det en skam att inte kunna läsa.
År 1842 fattade riksdagen beslut om en obligatorisk folkskola. Kunskaperna skulle inte vara förbehållna bönderna ensamma. Alla barn skulle lära sig läsa, kunna skriva sitt eget namn och behärska de fyra räknesätten. Senast vid nioårsåldern skulle barnen inställa sig till skolan.
Ett exempel på en arbetsordning år 1864 kunde vara följande, måndag till fredag. Dagen inleddes med bön och bibelläsning, läxförhör i biblisk historia och katekes - fortsatte med innanläsning och språklära - välskrivning och rättstavning - innanläsning, geografi och naturlära - räkning och svensk historia - dagen avslutades med kristendom. Lördagen ägnades åt förhör.
Skolrådet hade ansvaret för skolan fram till 1911 då kommunen tog över. Genom den allmänna skolan upptäckte man att hälften av skolbarnen hade allvarsamma sjukdomar eller åkommor. Detta resulterade i att skolhälsovården började byggas upp i slutet av 1800-talet.
År 1848 stod den första skolan i Bergum klar. Uppförd på den s. k. Kyrkskolans tomt. Där den idag nedlagda skolan men nuvarande föräldrakooperativa förskolan är belägen strax intill Bergums kyrka. I slutet av 1860-talet hade inspektör Psilander hemställt om en ambulerande småskola i Bergum. År 1871 beslutades att en ambulerande småskola i socknen skulle tilldelas Skogsbo-Kroksjölund gårdar på Vättlefjäll vilka skulle utgöra en mindre rote.
Förr fanns lämpliga bräder på gårdarna avsedda för likkistor. Man kallade på likkistmakaren när någon hade avlidit på gården. Ett dagsverke beräknades för att iordningställa en kista. Man svepte den döde i en skjorta eller lakan och satte på vita ullstrumpor på fötterna. Unga flickor kring 18-20 år skulle svepa de som var brudar när de avled med slöja och myrtelkrona. Kistan skulle stå öppen t o m begravningsdagen så man kunde se den avlidne. Kistan spikades igen strax innan man skulle till kyrkogården.
En gammal sed var att potatisen skulle läggas på Potentiadagen som var den 19 maj i gamla almanackan. Julgran fanns på 1850-talet. Matilda Börjesson har berättat detta. Hennes mor hade julgran i sin barndom. Hon var född på gården Roten 1823 och flyttade därifrån i slutet av 1850-talet.
Små lokala dansbanor fanns också i bygden. Dessa låg vid någon strategisk väg eller vägkorsning. Någon eller några gårdar släppte till virket till dansbanan. Som räcken dög det med mindre slanor för att de 4-5 dansande paren som fick plats på banan inte skulle dansa av. Någon eller några av bygdens spelmän spelade upp till dans med sina tvåradiga durspel ibland kombinerat med fiol. De dansande och besökande vid dansbanan gav spelmännen en slant som delades mellan spelmännen.
Människor har även använt Vättlefjäll för annan rekreation. Vid Klaravattnets sydöstra strand ligger fortfarande en träläm kvar som använts till en byscha. Denna användes av glasbruksarbetarna som höll till här på sin lediga tid.
En landskamp i bandy mellan Sverige och Norge spelades i början av 1950-talet på isen i Surtesjöns norra del. Ett abonnerat tåg med norrmän kom då till Surte station för att därifrån gå till matchen uppe på Vättlefjäll.
Fyrtiotalets ljudbild utmärkte sig av ett konstant brus och det var aldrig helt tyst. Ljuden var dock inte lika höga som idag. De kom från stora och små husdjur, hästdragna vagnar och redskap, från människor som rörde sig till fots i landskapet. Hundar skällde, kor råmade, hästar gnäggade och människor pratade. Dagens ljudnivån är mycket högre och de mekaniska ljuden dominerar över ljuden från människor och djur.
Skogen utgör en till synes outsinlig källa till kunskap om människans olika aktiviteter under de 10 000 år som förflutit sedan inlandsisen släppte sitt grepp om landet. Inte någon annanstans i landskapet finns så många spår bevarade som i skogen. Utifrån spåren i skogen kan man förstå övergripande samband mellan hur människan bodde, försörjde sig och dog. Här finns ofta kompletta förhistoriska och historiska miljöer. I södra Sverige kan dessa bestå av husgrunder, gravar, gammal odlingsmark med stenmurar och hamlade träd.
(citat hämtat ur spåren i skogen, Riksantikvarieämbetet)