Uppodling av skogsmarken på Vättlefjäll gjordes från medeltiden fram till 1600-talet. Nästan all Sveriges jord som brukats av allmogen har en utvecklingshistoria bakom sig. Det första kända systemet för markens uppdelning i Sverige var det s. k. hammar- eller fornskiftet. Vad detta egentligen innebar känner man dock ej säkert till. Under 1540-talet inrättades föreskrifter i Sverige att alla jordbruksfastigheters jordareal skulle mätas upp i mandat. Detta var ett mått på fastighetens avkastning och skatteförmåga. Fastigheten- jordebokshemmandet registrerades i kronans jordeböcker. Skattläggning av alla boskapsägande hushåll inleddes 1571.
Den systematiska kartläggningen av Sverige startade 1628 då en statlig lantmäteriverksamhet inrättades. En förhoppning fanns också att kartorna som togs fram skulle kunna användas för åtgärder att höja jordbrukets avkastning. Mellan åren 1650 och 1680 ersattes den storskaliga karteringen av gårdar och byar nästa helt av en mer översiktlig geografisk kartering. Fram till 1690-talet upprättades åtskilliga härads- och sockenkartor ofta i skala 1:50000. Bäckar, åar, sjöar, gränser och vägar karterades liksom råmärken för socken- och häradsgränser samt speciella anläggningar som kvarnar, fisken och sågar. 1600-talets häradskarta är oftast den äldsta existerande kartan över ett område.
Betesdriften var i stort sett fri under medeltiden. Det fanns inga regleringar över hur många djur var och och en fick släppa ut på bete. När djuren från två byar möttes så skulle de gå klöv om klöv, hov om hov. Att inhägna betesmarken sågs inte med blida ögon då betet skulle vara fritt. Övervakningen av djuren utfördes av en herde. Denne hade tre huvudsakliga uppgifter. Herden skulle skydda djuren mot faror av olika slag, hålla djuren från åker och äng samt leda djuren till bete. I Västgötalagen definieras vilka faror som låg på herdens ansvar och vilka han inte kunde göras skyldig för. Man ansåg att herden skulle skydda djuren mot varg, tjuv, vatten, dy, bindsle, berg, bro och svält. Däremot björn, rån, eld och sjukdomar låg inte på herdens ansvar.
Under tidig medeltid var herdarna vuxna män. De var specialister men hade låg social status, vilket kan ha sitt ursprung i att vallningen ursprungligen var en trälsyssla. När träldomen upphörde kan det ha varit svårt att få tag på specialiserade herdar. Exempelvis omtalas det i Magnus Erikssons landslag från 1340-talet att vallningen kunde gå på turgång mellan byns bönder. Under senmedeltid blev det istället pojkar och kvinnor som sattes att valla djuren. Att vallningen inte längre utfördes av vuxna män kan bero på att männen efter digerdöden behövdes i jordbruket. Vid 1500-talets slut och på 1600-talet hade vallningen helt övertagits av pojkar och flickor.
Ensädesodling var det vanligaste odlingssystemet i västsvensk skogsbygd. Åkern odlades år efter år utan att ligga i träda dvs. utan vila. Med förhållandevis mycket boskap gavs åkrarna tillräckligt mycket gödsel. I ensädet odlades framförallt vårsäd som vårråg, korn och havre. Kornet hade den fördelen att det växte och mognade fortare än annan säd. Den fick även mogna ifred för älgarna som inte tyckte om axens sträva borst. Utöver liar att skörda säden med så användes även skäror. På skogsgårdarna skars säden i allmänhet med skära och gräset slogs med lie.
Hamling, beskärning av träd för att få löv till foder utnyttjades även under växtperioden. I huvudsak ask och lind hamlades men även asp och björk.
Vad nybyggaren i första hand var intresserad av vid en ny bosättning i skogsområdena och som var förutsättningen för en etableringen var sommarbetet för boskapen och att man kunde samla in tillräckligt med foder för vinterperioden. Först och främst tog man hand om gräsväxten på inägornas ängar. Detta räckte dock inte utan man fick dryga ut med starr och fräken som samlades in från sankmarker och sjöstränder. Första steget vid nyodling var att hugga upp skogen och bränna den liknande svedjebruk. Därefter bröt man upp stubbarna. Efter detta så plöjdes åkern upp då grässvålen skars upp och vändes.
Vårens första arbete bestod av att se till att alla hägnader och grindar var i ordentligt skick innan boskapen släpptes ut på bete. Även ängen skulle röjas. Denna röjning utfördes huvudsakligen av kvinnorna på gården. Fjolårslöv som blivit liggande på ängen efter vintern räfsades ihop och togs till gården där det användes som strö till boskapen. Dessa båda arbeten skulle vara färdiga till första maj då boskapens betesgång ute skulle inledas.
Så snart som jorden redde sig på våren så sådde man inte bara vårsäd utan även lin och hampa. När potatisen började odlas i dessa trakter så sattes även detta. I kolgården sattes kål och kålrötter, lök, ärter och bönor. Som kryddväxter odlade man mejram och timjan. Av löken odlades mestadels charlottenlök och rödlök som användes till krydda i korv. Ärterna användes till ärtsoppa och bönorna till bönvälling som utgjorde en omtyckt sommarmat.
Då vårbruket var klart så kunde man ta det lite lugnare under några veckor. Under denna tid ägnade man sig åt att reparera gårdens byggnader och att laga vägar och broar. Kvinnorna satte sig vid sina vävstolar för att väva.
Kring midsommar började man rusta sig för den kommande slåttern. Enligt bondepraktikan var Joels namnsdag tiden för slåtterns början och på Brynolfdagen skulle slåttern vara över. Detta varierade dock lite beroende på om det var varmt och torrt eller kallt och regnigt väder. Under slåttern började arbetet tidigt på morgonen då gräset var daggvått och då var lättare att slå. Man var inte heller så besvärad av värmen. Istället tog man en vilostund mitt på dagen när det var som varmast. Då slåttern pågick och man arbetade ute på ängarna från morgon till kväll så behövdes en närande och stärkande dryck. Denna bryggdes av malt som man köpt och som gav ett maltstarkt öl. Till slåttern bakade man även ett bröd gjort på oblandat rågmjöl om man hade tillgång till detta. Till vardags åt man bröd bakat på en blandning av råg- och havremjöl.
Sensommaren och den tidiga hösten var bråda tider för familjen. Först skulle ängen på hårdvallen slås. Hårdvallsäng kallades äng på torr mark som även kunde vara uppblandad med träd som lämnade löv till djurens försörjning. Därefter skulle madängen slås. Detta var äng på våtmark och levererade starrgräs i rikliga mängder som innehöll protein. Lövtäkten kom emellan slåttern och spannmålsskörden. Under 1800-talet hade även potatisskörden tillkommit.
När säden var torr så togs den in i ladorna. Då lades även in några kvistar renfana som skydd mot råttor och möss. Troligen litade man på renfanans sträva lukt som skydd.
Efter att säden var intagen i ladan så återstod tröskningen. Till en början så tröskade man under morgontimmarna eller om vädret var dåligt för att få råg till mjöl och korn till gryn. När utearbetet på gården var klart eller om kölden hindrade utearbete så kom tröskningen igång på allvar. Man tröskade då under tiden det var ljust. Att det brådskade med skörden berodde även på att så snart kölden satte in så sökte sig möss och råttor in i husen och tog sin del av födan i ladorna.
Höstens bestyr bestod även av brännvinsbränning så länge detta var tillåtet för husbehov. Slakten var ett mansgöra medan kvinnorna fick ta tillvara djurens inälvor för tillverkning av korv och den övriga slaktmaten.
De första veckorna i november var som regel utearbetet färdigt och man kunde ta det lite lugnare. Efter en stunds vila efter arbetsdagen så tände man upp ljus i stugan och ägnade sig åt kvällsarbete. Kvinnorna ägnade sig åt kardning, spånad och stickning vilket de hade att göra med under hela vintern. Männen ägnade sig åt träslöjd, korgflätning och kvastbindning. Även skolagning och reparation av seldon utfördes i hemmen.
Tjärslagna bloss var följeslagaren i mörkret. Tvingades man ge sig ut på öde stigar i vintermörkret så tände man ett bloss och kunde i skenet av detta vandra nästan lika säkert som på dagen. När skenet mattades så svängde man med blosset och det lyste upp igen. Tjärslagna bloss gjordes av furor som blivit hindrade i växten av någon anledning och genom detta innehöll en riklig mängd kåda. Dessa furor tog man vara på och färdigställde till bloss.
När elden kom lös i gamla tider var detta ett hårt slag mot den som drabbades. Under 1500-talet kunde den drabbade få skattelindring av staten, sk brandstod. Den drabbade kunde också få rätt att tigga i socknen som ett sätt att klara livhanken. Under 1734-års lagstiftning fanns en lag som sade att en Brandstodsförening skulle vara upprättad. I början av 1800-talet skapades sockenföreningar dit gårdarna fick betala in en liten brandstodsavgift. Problemet var dock många gånger att få in avgifterna. Uppgifterna om detta skrevs in i socknens stämmoprotokoll.
Försäkringar vid brand hade kommit på 1840-talet via Länsförsäkringar. Länsbolagen fick sitt genombrott på 1860-talet. Den som lät försäkra sig fick då värdera sin fastighet. De fattigaste och den vanliga allmogen hade dock inte råd att ta försäkring. Försäkringsorganisationen utgick ifrån rotar inom varje socken som via sina Brandmästare vilka skulle vara två stycken kontrollerade varje fastighet under vårperioden och då främst eldstaden samt om det fanns stege mm. De försäkringsbelopp som betalades ut räckte dock ofta bara till det nödtorftigaste.
Gårdarna på Vättlefjäll har varit ensamgårdar genom den begränsade möjlighet att odla upp marken som fanns runt omkring. De tidigaste gårdarna byggdes små och låga. Därmed fordrades det inte så mycket virke. De äldsta husen var omålade vilket gav ett grått intryck. Flera av gårdarna ligger samlade inom ett område kring Björsjön och Mollsjön. Längst mot väster ligger Måhult och Rördalen. Helt ensamma ligger de två gårdarna Skärsjölund och Kroksjölund i sydvästra delen av Vättlefjäll. Under 1700-talet tillkommer bebyggelse i kanten av Vättlefjäll ner mot Lärjeåns dalgång. Exempel på detta är Relsjödal.
Strömslund, är ett annat exempel. En lägenhet med den tidigare registerbeteckningen Båtsmansstommen 1¹ som avsöndrades för alltid i kanten av Vättlefjäll från Torvhögs by i Bergum. Avtalet upprättades med ägarna till gårdarna Torvhögs Nordgård och Torvhögs Södergård år 1912 och med tillträde året efter. Samt med upprättad registrering på karta 1917. Avsättningen gavs namnet Strömslund. På platsen fanns dock sedan tidigare ett Båtsmanstorp, angivet både på häradskartan 1890-92 och generalstabens karta 1869. Samt på karta från 1836 med två byggnader. Det anges också vid denna tid att Båtsmanstorpet tillhörande Torvhögs by under lit L har erhållit ytterligare en areal vid laga skiftet på Vättlefjäll 1845. Enligt förteckning under Västergötlands Båtsmanskompani finns några båtsmän vid namn Barfot registrerade under Torvhögs rote. Anders Barfot (Persson) född 1784, Johan Petter Barfot född 1807 och Carl Johan Barfot (Lundström) född 1819. Dessa kan vara några som har besuttit båtsmansstommen 11. Platsen är nu öde sedan långt mer än ett halvt århundrade tillbaka.
Ytterligare bebyggelse på ofri grund tillkom på Vättlefjäll. Dock i begränsad omfattning. Endast jordkällare och delar av husgrunder visar idag var några av dessa har legat. Till exempel torpet Dristan, även kallad Drissdalen. Carl Börjesson född 1849 arrenderade från 1886 ett stycke samfälld mark "där bergen norr om Anered sluta så att marken kan odlas". Familjen bodde där 1886-1937 då Carl avled. Torpet är utmärkt på en karta från 1897 men nu öde enligt en uppgift 1965. Flera ytterligare torp har legat i närheten och finns markerade på tidigare kartor.
Mjörnås, var ett torp beläget i en annan del av Vättlefjäll, i sydöstra delen. Området kring torpet kallades för Mönåshagen på tidiga skifteskartor från mitten av 1800-talet. Byggnaderna till torpet uppfördes på 1880-talet av Hans Jonsson och hans familj och låg på en av Bergumsgårdarnas utmarksskiften. Bostadshuset innehöll kök, rum, kammare och förstuga, en oinredd vind dit en trappa ledde upp från förstugan. Ladugården hade plats för tre kor, en kätte för grisar, loge och lada samt en källare under logen. Veden förvarades i ett snedskjul som användes som vedbod. Ett mindre område kring torpet var inhägnat med stengärdesgård. Fodret på detta område räckte till de kor man hade resten fick man köpa. Familjen hade sin huvudsakliga inkomst av lönearbete på gårdarna i bygden. Fadern var även mycket anlitad som stenarbetare, högg sten ur gråberg och lade grunder och kajer. Lade även grunderna på Mjörnås. Modern hjälpte ofta till på gårdarna med stortvätt och vid kalas. Vid faders död 57 år gammal 1911 blev hon ensam med fem minderåriga barn. Bodde dock kvar på Mjörnås till sin död i slutet av 1940-talet. En son bodde kvar till in på 1950-talet. Husen stod därefter öde till 1970-talet då Göteborgs kommun köpte marken och brände ner husen.
Hannetorpet låg strax öster om Mjörnås. Bebyggelsen bestod av en liten stuga, ett skjul och en jordkällare. Familjen som bodde där var illa tåld på bygden. Särskilt sönerna var besvärliga. De slogs och stal. Folk ville bli av med dem och en dag troligen i början av 1900-talet när bröderna kom hem så fann de sitt enkla bohag utställt på backen, hönsen utsläppta och husen nerbrända. Torpet blev därefter aldrig återuppbyggt och "Hannesönerna" försvann från trakten. Marken arrenderades senare av änkan på Mjörnås. Numera återstår endast rester av husgrunden och en delvis ihoprasad jordkällare.
Ett område kallat Hultet omtalas på en utmarkskarta ha ett tillstånd till bebyggelse inom Vättlefjäll. År 1772 utfärdades ett tillstånd att på allmänningen intaga en lägenhet med detta namn. Eftersom lägenheten inte blivit inhägnad eller odlad förklarades 1822 att platsen skulle återtagas till allmänningen och någon hägnad, byggnad eller odling skulle hädanefter inte få företagas. Kanske odlades området ändå upp strax därefter, ty i förklaringen till själva kartan är området betecknat som intäkt utan tillstånd. I varje fall har man senare delvis odlat upp området men ej inhägnat eller bebyggt det. Under första världskriget odlade man dock området. Marken är fortfarande delvis öppen och gräsbevuxen även om skogen håller på att ta tillbaka den gamla uppodlingen. Idag heter området Geråsen och är i sin västra kant bebyggt med ett flertal hus, många från 1940-50 -talet. Flera av fritidshusen är typiska för sin tid och bär sin del av industrisamhällets historia enligt Göteborgs kulturnämnd som yttrat sig över områdesbestämmelserna som varit uppe till behandling 2008.
Under 1600 och 1700-talet bodde de allra fattigaste ute på landsbygden som backstugusittare, anvisade till en plats utanför byn och endast hjälpligt försörjda av byn. Det var äldre, änkor, änklingar och oförsörjda, människor som inte kunde klara sin egen försörjning. Backstugorna låg till skillnad mot torpen oftast på en allmänning och blev därför en del av denna. Backstugesittaren var då inte direkt underställd någon bonde som torparen var. Om backstugan hade en åker så var denna liten. Gränsen ansågs lokalt på 1800-talet gå vid ett halvt tunnland mellan backstuga och torp. Detta motsvarade en tredjedels fotbollsplan. Backstugan hade ofta även ett potatisland och en kålgård för nyttoväxter. Backstugans funktion ändrade dock karaktär under 1800-talet och då främst under andra halvan av århundradet och kom mer att ingå som boplats för den arbetskraft som behövdes under intensiva perioder i jordbruket som expanderade kraftigt under detta århundrade.
Det laga skiftet hade börjat ta form in på 1800-talet med utflyttning av gårdarna från byarna. Bönderna behövde då ny mark för odling och bebyggelse. Backstugorna och även de torp med lite jord som legat utanför byarna kom då närmare de utflyttade gårdarna som genom detta kunde ta över jorden och samtidigt låta arbetskraften bo kvar nära gården för att kunna göra dagsverken när behovet fanns för detta.
Torpsystemet hade expanderat kraftigt från 1750-talet till 1850-talet utifrån behovet av dagsverken. Det fanns då omkring en halv miljon torp i Sverige på en befolkning av 3,5 miljoner innevånare. När industrin tog fart under 1800-talets andra hälft och behövde arbetskraft så hade jordbruket svårt att konkurrera om arbetskraften som även flyttade in till städerna. Även jordbruket rationaliserades och behovet torp och backstugor för arbetskraften minskade. De flesta torp och backstugor försvann under 1900-talets första hälft och under 1950-talet. Många brändes då ner på grund av förfall och förruttnelse.
Överförandet av jorden till nästa generation gick oftast till så att bonden lämnade över gården till en vuxen son eller dotter och måg som ett förtida arv. Det slutliga arvsskiftet skedde sedan när bonden hade dött. Den gamle åtnjöt ett undantag under tiden som gav honom fri bostad och försörjning till sin död. Senare blev det vanligare att en av de vuxna barnet köpte gården av sina föräldrar. Ofta till ett lägre pris.
Flåhackan blev torparens vanligaste redskap. Denna fanns redan i slutet av 1700-talet men fick ett stort genombrott i hela landet i början på 1800-talet som nyodlingshacka i samband med den kraftiga utökningen av åkerarealen som då skedde. Flåhackor i olika storlekar användes till olika typer av odlingar fram till 1890-talet. Skäror var ett redskap som användes för att skörda säden. En del av Vättlefjälls gårdar hade dock redan i slutet av 1700-talet gått över till att skörda med lie. Man hade sett att tre man med lie kunde skörda lika mycket som tio man med skäror. Det blev dock mindre spill med skära.
Några av gårdarna på Vättlefjäll anslöts redan från början av 1600-talet till Göteborgs Hospital. Detta gällde Björsjöås, Mollsjönäs, Måhult och Roten. Arrenden och skatter från dessa gårdar betalade en del av hospitalens verksamhet som innebar att ta emot stadens fattiga, sinnesjuka och sjuka som inte hade några släktingar som kunde försörja dem. Detta enligt 1624-års hospitalförordning. Andra gårdar friköptes redan på 1700-talet från kronan och övergick från kronohemman till skattehemman.
Gårdarna och deras inägor bestående av hus med åker och äng samt kålgård som var dåtidens trädgårdstäppa, omgärdades av rikligt med stengärdesgårdar som skyddade mot boskapen som gick på sommarbete i utmarken. Redan 1724 finns beskrivet att gärdesgårdarna var av sten. Utmarkens viktigaste uppgift var värdskapet för de betande boskapen under sommarhalvåret. Man ville ha kvar djuren så länge som möjligt på skogen för att inte i onödan tära på det dyrbara vinterfodret. Betet på Vättlefjäll fortsatte fram till början av 1900-talet då skogen börjat växa upp.
Tanken bakom inägo- och utmarksbruket var att ta vara på näringsämnet i det nära samspelet mellan åkern och boskapen. Detta system har använts i mer än ett årtusende och kan studeras på tidiga kartor över byar. Husdjuren betade på dagen i utmarken som var en skog eller hedbevuxen allmänning. På kvällen vallades de genom fägatan in till tunet och ladugården. Där kunde gödseln samlas upp för att under vinterhalvåret spridas ut på åkrarna som därmed fick sin bärkraft trots de årligen eller vart annat år återkommande skördarna. Idén var att låta utmarken gödsla åkern. Ängen hade samma roll när skörden hade tagits.
Tidigare hade husdjuren till stor del hållits för att tjäna spannmålsodlingen med gödsel. Svältfodring som en del av detta upphörde successivt under 1800-talets sista decennier. Den gick ut på att hålla så mycket djur som möjligt över vintern för att utnyttja sommarens bete. Vinterfodringen utgjordes av ängshö som blev magert och proteinfattigt då det skördades sent för att mängden skulle bli stor. Därtill användes starrgräs, vass, halm, lavar och mossa. Små härdiga och lågproducerade djur passade för detta. Får och getter fick kvistlöv som torkats i kärvar och hästarna fick särskilt asplöv.
Under slutet av 1800-talet växte efterfrågan på mejeriprodukter. Mjölken kom då att ha den fördelen i motsats till spannmålsodlingen att den gav regelbundna inkomster till gården. Mjölkproduktionen baserades också på hemväxt foder.
För Vättlefjälls del började utmarken delas upp genom laga skifte 1832. Området hade då upphört som kronohäradsallmänning. Vättlefjäll hade 1692 blivit officiellt förklarat som kronohärads-allmänning men i praktiken redan från och med 1500-talet betraktats som sådan. Detta innebar att kronan förfogade över området och att det fanns diverse restriktioner i fråga om böndernas utnyttjande av området.
Kartläggningen inför uppdelningen utgjordes av utmarkskartan från 1827. Skiftet av utmarken fastställdes för Bergum 1845, för östra Bergum kom dock skiftet att fastställas först 1861. Utmarksskiftet för Angered fastställdes 1855. Många gränsstenar hade då rests för att utgöra skiftesgränser. Men då flera av gårdarna på Vättlefjäll brukades som utjordar till gårdarna nere på den bördigare Bergumsslätten i Lärjeåns dalgång, som angränsar till Vättlefjäll i söder, så ville bönderna gärna kunna utnyttja fiskerätten i sjöarna och ha tillgång till torvmossarna. Lantmätaren löste detta genom att varje gård fick smala och långa skiften. Exempel på detta var 4 km långa och 150 meter breda skiften.
Bränntorv blev en viktig energikälla i Sverige i och med behovet av att odla upp ny mark under 1800-talets andra hälft. Detta för att klara försörjningsbehovet för den då växande befolkningen. Genom dikning och gödsling av mossmarken kunde man utöka försörjningsmöjligheten och motverka emigrationen. År 1886 stiftades därför Svenska Mosskulturföreningen som arbetade med frågorna kring uppodlingen av mossmark och kring bränntorv. En tjänst som torvingenjör inrättades 1901 vid Lantbruksstyrelsen i Stockholm. Denna tjänst hade 1920 utökats till fem tjänster. Behovet av bränntorv efter första världskriget nådde dock sin maximala nivå runt 1920 för att därefter minska raskt.
Ett annat uttryck för det ökande försörjningsbehovet för den växande befolkningen var arealen ängsmark i Sverige som på 1870-talet uppskattades till ca 2 milj. hektar, vid slutet av 1800-talet till ca 1, 5 milj. hektar för att därefter minska och uppgå till ca 1 milj. hektar under 1930-talet. Vid 1960- 1970-talet uppskattades arealen ängsmark till mellan 200 och 300 tusen hektar.
Ett särskilt skifte av torvmossarna i Vättlefjäll gjordes 1861. Torvtäkter finns dock omtalade första gången 1764. Bränntorven användes här till husbehov som bränsle då skogen saknades under några århundraden. Torven kom att vara det viktigaste bränslet på gårdarna fram till 1920-talet då den ersattes med ved från den då uppväxande skogen på Vättlefjäll.
Det förekom även torvbrytning i större skala då Surte Glasbruk arrenderade torvmossarna Sörmossen och Målemossen i Vättlefjälls västra del för sitt energibehov. Torven gav arbete till bönderna på Vättlefjälls gårdar och till arbetskraft utifrån. För att frakta torven från Målemossen till Sörmossen användes en anlagd trallebana mellan mossarna. På Sörmossen hade man en elevator och blandare som drevs av en ångmaskin. Här fanns även en torvlada då arbetet med torven var ett säsongsarbete. Efter prövning att transportera torven på lastautomobil så visade sig detta vara opraktiskt. Torven fraktades istället ner till glasbruket i form av bricketter via en linbana med ett femtontal linbanestolpar utmed banans sträckning. Denna var i drift åren 1904-1947 då ett flygplan kolliderade med linbanan. En av planets två flygare omkom vid haveriet. Den andre hittades av folket på gårdarna i närheten efter att ha gått vilse.
Bränntorven togs upp på hösten. Till detta användes en speciell spade som man skar ut torvblocken med. Blocken fick sedan ligga kvar över vintern. Genom att växtdelarna då frös sönder så förbättrades torvens uppsugningsförmåga. I början på maj vände man på torvblocken och lade upp dem i luftiga högar. Om våren varit solig och varm så kunde man skörda i juni. Under denna hektiska skördeperiod skulle den soltorkade torven in under tak och lagras i taktäckta hässjor. Målemossen var känd för alla sina torvhässjor.
Målemossen är en cirka 3 km lång och smal mosse. Förr i tiden fanns därför ett anlagt vad "Målens Vad" där mossen var som smalast. Då böndernas kreatur allmänt gick på skogsbete förr i tiden och ofta vid mossen så var det tidsödande att gå runt hela mossen med kreaturen för att komma till andra sidan varvid man använde ett anlagt vadställe för att korta färdvägen.
Omkring 1960 sker en stor förändring. Flertalet av gårdarna på Vättlefjäll köps då upp av Göteborgs kommun och hyrs numera ut till kyrkliga samfund och andra organisationer. Endast Kroksjölund, Mollsjönäs, Relsjödal och Skärsjölund är fortfarande i privat ägo. Allmänt hålls en del av gårdarnas inägomark fortfarande öppna av betande får medan andra inägor och utmarker som ända fram till 1950-talet hölls öppna av nötkreatur idag har lämnats att växa igen. Ingången till dåtidens hagar bestod av grindstolpar av trä nerslagna i marken. Mellan dessa drog man en övre och en nedre träslana för att stänga till hagen. Inhägnaden bestod i övrigt av taggtråd uppsatt på stolpar. På många ställen kan man se uppväxt skog som planterats på många av gårdarnas små åkerlappar som finns angivna på kartor från 1897. Detta synliggörs genom de omgivande stengärdesgårdarna som går fram genom skogen.
Gårdarna på Vättlefjäll som oftast är högt belägna har i århundraden haft sina naturliga anknytning ner mot Lärjeåns dalgång och Bergum socken. De nuvarande byggnaderna på gårdarna är i huvudsak uppförda under åren 1880-1920. Bostadshuset på Skärsjölund är dock uppfört redan på 1830-talet.
Till byggnadernas grundläggning kan man hitta mindre stenbrott belägna både på utmarken och inom en del gårdars inägomark. Här ligger ämnen till- och färdiga stenblock kvar som inte kommit till användning.
Under 1950-talet blev det allmänt med elektricitet på gårdarna i Vättlefjäll.
Som binäring till gårdarna på Vättlefjäll förekom hemslakt, frukt och bärodling som såldes på torgen i Göteborg. Frukten dominerades av plommon och körsbär. Även brännvinsbrännerier fanns på Kroksjölund och Björsjöås. Dessa gårdsbrännerier förbjöds dock 1855.
Förekomsten av jordkällare har ett samband med potatisodling. Potatisen fick ett starkt genomslag i sydsveriges skogsbygdsområden där den gynnades av de lätta jordarna. Rovor som odlades långt före potatisen lagrades inte i källare utan i enklare stukor, gropar grävda så djupt i marken att de blev frostfria. Även om jordkällare har används i Sverige sedan 1400-talet så tillkom dock de flesta under första hälften av 1800-talet i samband med storskiftesreformen på landsbygden. I Västsverige har jordkällarna oftast byggts med överkragade valv. De stenar man byggde med var ofta sk. "letestenar", lämpliga stenar som man grävt upp ur åkerjorden. Källargropen grävdes ut och sedan byggde man källarens form med stockar. Jordkällaren byggdes därefter upp mot träformen. Valvet som byggdes med kilformade stenar låstes fast med de sk. låsestenarna som passade in mellan valvstenarna. Detta kallas att skola valvet. Efter tätning och isolering av tak och väggar med mossa och näver så täcktes jordkällaren med jord.
Ålen var eftertraktad som matfisk. Ålen fångades i ålkistor på hösten när den återvände till havet. Kistorna som byggdes i bäckarna placerades där bäcken bildade ett mindre vattenfall som gick att dämma upp och bestod av en större låda av brädor med botten av tättsittande träspjälor där vattnet kunde rinna ut men ålen blev kvar. På kistans översida fanns en lucka där man kunde vittja kistan. Då ålen var eftertraktad så tvingades man ofta låsa kistan.
Jakten på vilt och fångsten av fisk uppe på det sjörika och obebyggda Vättlefjäll hade betydelse för gårdarnas folk. Detta vittnar den lilla låga husgrund som fortfarande finns kvar efter en liten jaktstuga som låg uppe på berget utmed Surtesjöns östra strand. Precis nordväst om och i anslutning till kanotvägen upp till Gäddevattnet. Denna jaktstuga finns utsatt på kartor fram till 1960-talet.
Honung var det enda sötningsmedel man kände till ännu för 200 år sedan på landsbygden. Bisamhällen förekom i bouppteckningarna och uppbringade ofta ett högt pris.
När det gällde namn på boskapen så var det brukligt under 1800-talet att ge dem namn efter den dag de var födda. Sännla, Mannla, Tila, Onnla, Tola, Fregga och Lodda. Hästarna kallades Balder, Munter, Frigg, Freja och docka. Kornas storlek och mjölkproduktion har förändrats radikalt under århundradernas lopp. På 1500-talet vägde en ko omkring 175 kg och producerade omkring 500 kg mjölk, fyrahundra år senare väger kon omkring 500 kg och producerar 2500 kg mjölk.
Utöver den vanliga boskapen så var getaveln betydande. Då geten hade ringa anspråk på näring så klarade de sig på skogsbete. Geten var användbar till att mjölka, att äta köttet och bereda skinnet till kläder.
Sista björnen lär ha skjutits på Vättlefjäll 1750.
Nu i början av 2000-talet kan vi se en bruten utveckling. När jordbruket introducerades för omkring 6 000 år sedan innehöll det två grenar, som sedan dess har varit i stort sett oskiljaktiga, nämligen åkerbruk och boskapsskötsel. Kreaturslösa gårdar var mycket ovanliga fram till slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet, då det svenska jordbruket på en mer utbredd front har brutit det växtnäringsmässiga sambandet mellan åkerbruket och boskapsskötseln. Ladugården står nu tom och dess tidigare så raka och stolta taknock faller ihop mer och mer.
Gårdarna på Vättlefjäll
Måhult,
Denna den västligast liggande gård på Vättlefjäll är registrerad första gången 1565.
Första gången registrerad 1565. År 1629 bestämdes det genom donation att Rördalen med fl hemman på Vättlefjäll skulle vara hospitalhemman. År 1751 kunde gården friköpas och övergick till skattehemman.
Gården ligger i västra delen av området och hade tidigare under lång tid ett strategiska läge ur kommunikationssynpunkt vid transporter från Bergum och Lärjeåns dalgång som via Rördalen gick till Bohus vid Göta älv för vidare transport till Göteborg och Kungälv. Detta strategiska läge minskade dock i betydelse runt 1900 då nya vägförbindelser till Göteborg hade tillkommit.
Gårdens sydliga åkerfält som är delad mitt itu av en bäck kallades i gammal tid för Morasen (morásen)
Under en snöstorm i februari 1888 skulle dottern Tilda född 1869 gå de 3,5 km ner mot Bohus för att möta sin far som begett sig till Göteborg med häst och släde. På grund av ovädret så beslutade han sig dock för att stanna i Bohus över natten. Detta ledde till att dottern omkom i snödrivorna.
I januari 1929 dör Aron Andersson på Rördalen. Sista liktåget med släde gick då över Vättlefjäll till begravningen i Bergum.
Skärsjölund
Denna gård som var ett kronohemman fick tillåtelse att friköpas 1831 och övergick då till att bli ett skattehemman. Gården ligger i en sluttning ner mot Skyrsjön och bedrev trädgårdsodling redan under 1880-talet. Framför allt äppleodling men även blommor och potatis vilket såldes på torgen i Göteborg. Denna torghandel bedrevs fram till mitten av 1950-talet. Därefter har en handelsträdgård drivits på gården. Nuvarande väg till gården byggdes omkring 1900 och förbättrades omkring 1940. Men ännu på 1830-talet fanns ingen körväg utan allt fick klövjas på hästryggen. Gården skänktes 2005 av den tidigare ägaren till föreningen Reningsborg som är en hjälporganisation i Göteborg som bedriver hjälpverksamhet. Fortsatt blomsterodling, caféverksamhet mm är planerad att bedrivas på gården som arbetsträning för människor.
Första gången omnämnt i jordeboken 1565. År 1570-90 ligger gården öde. Genom att gården kunde friköpas 1720 så övergick den från kronohemman till skattehemman.
Nuvarande boningshus är uppfört på 1880-talet och ladugården uppfördes omkring 1915. En gammal hästvandring finns på ladugårdens baksida. Äldre ekskog fri från granar och med en relativt örtrik undervegetation finns i närheten av gården och visar hur Vättlefjäll gestaltade sig en gång i tiden. Gården ligger nära Kroksjöns utlopp i Hultabäcken. Sjön är här uppdämd med en fördämningsvall som ingick i regleringen av sjön.
Ett odlingsröse norr om gården är troligen det största av alla som förekommer på någon av Vättlefjälls gårdar.
På gården tog man emot fosterbarn från Göteborg. På 1820-talet fanns där fyra fosterbarn. En av ägarna som 1925 gift sig med dottern på gården hade tidigare varit med om att bygga Västgötabanan som gick genom Lärjeåns dalgång upp till Skaraborg.
Får i större antal hölls på gården ännu vid sekelskiftet 1900 då man även tog emot får från andra gårdar.
Gården kan ha ett mycket gammalt ursprung. Vid utgrävningar i början av 1980-talet så hittades lavar som växte på fägatans stenmur. Dessa lavar kunde utifrån en tillväxtkurva ålderbestämmas till 1200- eller 1300-tal. Namnet på gården anses troligen vara belagt 1340. Gården kallades i dagligt tal för Åsen. År 1527 överfördes gården från S: Jörgens hospital i Gamla Lödöse till hospitalet i nya Lödöse. Enligt 1565-års jordebok så betecknades Kronogården Björsjöås som öde mellan 1567-1590. Öde var ett sätt att uttrycka minskad skatteförmåga på en bebodd gård. Erik stod dock under denna tid som brukare. År 1592-1599 bodde Isak på Björsjöås. Ägaren i 1619-års mantalslängd uppges heta Bengt Engelbrektsson . Denne levde även när 1637-års jordebok upprättas. Vid en besiktning av gården 1706 konstateras att stugan är rutten. För reparationen beräknades en åtgång om 36 stockar.
En stor trädgård har funnits på gården under tidernas lopp med många fruktträd. År 1880 anges gården ha 57 fruktträd och 8 bärbuskar enligt Bergums planteringssällskap. Gården höll även en av de största kreatursbesättningarna för slaktare från Göteborg då de kunde gå utomhus fram till slakt. Förutsättningarna för att hålla stora djurbesättningar förändrades dock i början av 1900-talet. Skogen började då växta upp vilket minskade möjligheten att hålla många djur på bete.
Under 1700- och framförallt 1800-talets första hälft hade efterfrågan på brännvin blivit stor. Något allmänt brännvinsupande förekom inte på landsbygden innan dess. Man hade tidigare berusat sig på öl. Eftersom det var bra jord för potatisodling på gården och gott om kreatur så brändes och försåldes brännvin från gården till alla dem som passerade Vättlefjäll på sin väg mellan Bergum och Bohus. Brännvin såldes även i Göteborg och kunde då bidraga till betalningen av skatt och inköpen utifrån. Brännvinsbränning förekom åtminstone från 1810-talet och framåt. År 1835 skattades årsproduktionen till 260 liter. Hembränning var tillåten fram till 1855 och pågick i regel under en viss tid beroende av skördeutfallet. Utformningen på lokalen vid brännvinsbränning hade stor betydelse. Golvet skulle vara stenlagt för att hindra fukt och samtidigt slutta något för att kunna rengöras lättare. Bränneriet var något nergrävt i marken. En välbevarad potatiskällare byggd i sten finns fortfarande kvar i kanten av en tidigare potatisåker.
Gården med sina tätt sammanbyggda ekonomilängor runt gårdsplanen, likt de fyrlängade gårdar som förekommer längre söderut i Skandinavien och som i århundraden legat högt placerad uppe på berget flyttades ner från berget på 1890-talet till en ny plats på ägorna. Den stora kvarvarande stengrunden uppe på berget användes som fårhus. Lavar visar att det byggdes i mitten av 1800-talet.
Siste ägaren till gården civ. ing. Ragnar Lindström tog över gården 1932 och byggde då om och till boningshus och ladugård. Under sina år på Björsjöås så utvidgade han den odlade marken ytterligare genom dränering av de lågt liggande lite sumpiga områdena. Ett kontrollhönseri bedrev också på gården. En ny 3 km lång tillfartsväg anlades också då man började ta sig fram med motorfordon. Ragnar Lindström var även den förste ordföranden i den nyinrättade byggnadsnämnden som 1943 startade sin verksamhet i Bergum. Lindström bodde på Björsjöås tills Göteborgs kommun förvärvade gården i början av 1960-talet. Ekonomibyggnaderna på gården hade dock brunnit ner på 1950-talet men bostadshuset finns fortfarande kvar.
Gränsen runt Björsjöås inägor markerades med 7 stenar på 1820-talet i samband med att en karta då gjordes över utmarken. Tre av gränsstenarna finns utmed den gamla väg som i väster går utmed gårdens inägogräns. Detta var den gamla vägsträckningen mellan Bergum och Bohus. Dessa gränsstenar är mer eller mindre välbevarade femstenarör med en högre hjärtsten som har inhuggen kvadrat och lägre mindre stenar runt omkring. Vid vägen finns ytterligare gränsstenar. Dessa har troligen satts ut vid någon annan gränsdragning.
I närheten av gården har även funnits en fångstgrop för varg. Gropens diameter var drygt 3 meter och djupet 1.70. Detta framkom vid utgrävning. Varggropen är fortfarande synlig där den ligger i ett lite öppnare skogsparti på Kolakullens sydvästra sluttning ner mot mossmarker. Denna kulle är belägen söder om Björsjöås.
Ytterligare några fångstgropar fanns på Vättlefjäll. Två av dem finns utmed vägen till Skärsjölund, nära där kanalen för kanotpaddling ansluter till Stentjärn. I västligaste delen av Vättlefjäll, nära Rördalsvägens början uppe vid Jennylund i Bohus ligger också två fångstgropar. En av dem inne bland träden närmast hållplatsen där bussen vänder är halvfylld med jord och rötter men syns ändå tydligt om man kommer nära. Fångstgropar anlades gärna i grusåsar där det var lätt att gräva och där vattnen dränerades bort, ofta i närheten av gården så att de var lätta att vittja. Fångstgropar förbjöds i Sverige 1864.
Under studier om Vättlefjälls natur o miljö som genomfördes åren 1981-83, så djupinventerades Björsjöås historia genom utgrävningar av Göteborgs Universitet. Detta resulterade i skriften Björsjöås i Vättlefjäll, utgiven av Göteborgs arkeologiska museum 1982, text Berit Sandberg.
Björsjöbacka
Gården kallades under 1500-1600-talet för Skogen och hade då varit bebyggd sedan 1565. Kunde dock friköpas 1720 och övergick då från kronohemman till skattehemman.
En större trädgård uppodlades omkring 1880. År 1900 köpte August Andersson gården och rustade upp byggnaderna. Man sålde potatis, ägg och frukt på Kungstorget i Göteborg. År 1943 gifte sig dottern Ellen med Karl Englund som övertog gården och brukade den fram till 1963 då Göteborgs kommun tog över.
På 1840-talet finns anteckningar om en gemensam brännvinsbränning tillsammans med närliggande Sjötorpet. Björsjöbacka hade tillsammans Sjötorpet även avtal med Ahlafors Spinneri om uppdämning av Björsjön och Hållsjön. Avtalet slöts första gången 1864.
85-åriga Ellen Englund boende på gården, har berättat på en bandinspelning 1973 för Anita M Torwald att "man fick gå dit man skulle. Till Kungälv tog det tre timmar. Man sågade famneved som såldes mest till Kungälv. Man körde då med häst över Björsjöås, Rördalen och Bohus".
Roten
Registrerad i början av 1600- talet.
Gårdens byggnader flyttades till den nuvarande platsen 1904 från ett västligare läge. På denna tidigare plats finns rester efter bostadshuset, ladugården, smedjan och jordkällare. Därutöver finns en lång fägata, gårdsplan och stenmurar. Viktiga produkter som odlades på var potatis, ägg och vinbär som såldes på torgen i Göteborg. Skogsbruket var också viktigt. Bland annat såldes ekstockar till parkett och under kriget såldes blandat virke till ved.
Runt denna gård precis som runt de andra gårdarna på Vättlefjäll finns gränsstenar uppsatta. En av denna gårds gränsstenar består i väster av en högre hjärtsten och två mindre stenar.
Gården hyrs ut av Göteborgs kommun till en av stadens skolor.
En backstuga som omtalas första gången i 1838-års husförhörslängd i anslutning till hemmanet Roten. Stället har fått sitt namn på grund av att det utgjort en förmodligen olaglig intaga av utmarken. Kom efter det laga skiftet 1845 att ligga på hemmanet Rystås ägoskifte och blev ett dagsverkstorp till detta hemman. Marken såldes till Roten 1915 och byggnaderna revs.
Skrapekärr
Redovisas första gången som bebott i en dansk mantalslängd från 1619. År 1720 kunde gården friköpas och övergick då från kronohemman till skattehemman.
År 1778 valdes klockaren Anders Persson från Skrapekärr till Riksdagsman för Ale-Vättle allmoge på tingsstället i Kattleberg.
Oxar som dragdjur var inte allmänt förekommande under 1800-talets andra hälft men Skrapekärr hade en. Hästen hade under 1800-talet trängt undan oxen som dragare. Det effektivare plogen hade kommit istället för årdern och krävde större kraft och hästen var snabbare än den maklige oxen. Nackdelen var att hästen inte gick att äta när den tjänat ut vilket oxen gjorde.
Sjötorpet
Finns registrerat 1565. Kunde friköpas tillsammans med den närbelägna gården Högarås och övergick från kronohemman till skattehemman 1797. Bebyggelsen på gården ligger på samma plats idag som på 1724 och 1897-års kartor. Detta i motsats till många av de andra gårdarna där bebyggelsen flyttats till annat läge på gården. Odlingssten förekommer rikligt med många välbyggda odlingsrösen.
Gården har liksom grannstället Högarås drabbats hårt under de många krigstågen över Vättlefjäll. Gården låg öde och obrukat mellan 1700-talets mitt och 1770-talet.
Utanför gårdens inägogräns i norr finns rester efter en kvarngrund. Gården hade även eget vattenkraftverk. Troligen byggt kring 1920-talet. Strax utanför samma inägogräns i norr går en gammal utfartsväg från gården. Denna går över en liten stenbro. Bäcken under bron kommer från Hållsjön som ligger strax söder om gården. Sjötorpet och granngården Björsjöbacka hade tillsammans avtal med Ahlafors Spinneri om uppdämning av Hållsjön för att ge vattenkraft till spinneriet. Avtalet slöts första gången 1864.
Bröderna Walter Larsson, född 1905 och Ander Larsson, född 1897 har bott på gården.
Walter köpte gården 1932 efter att ha varit i Amerika och arbetat på Fords bilfabrik. Efter att brodern Anders bott på gården så flyttade Walter dit vid sin pensionering och bodde där fram till sin död.
Högarås,
Registrerades första gången 1623 och hör sedan länge ihop med Sjötorpet. Stället har ofta legat öde.
Mollsjönäs
Har bebotts sedan början av 1600-talet och kallades i dagligt tal för ”Huset”. Var s k. Hospitalhemman till sjukhus i Göteborg. Gården låg obebodd och obrukad 1733 och befriad från skatt t o m 1742. Den nuvarande ladugården är uppförd 1903 eller 1904. Utöver boningshuset med okänt byggår finns även en liten stuga på gården, ditflyttad sedan några generationer tillbaka efter att ha varit soldattorp vid Dockered i Bergum. Till gården hör inägomark i syd och öst, strax innanför gränsen mot utmarken. Den sydliga och lite högre liggande som kallas Mossen hävdas fortfarande medan den östliga inte hävdas längre då området där är sankt och vägen dit översvämmas när Mollsjöns vatten står högt. Detta berättat av gårdens nuvarande ägare vars släkt kom till gården 1838. Mollsjönäs har även en klimatstation för SMHI.
Relsjödal,
Upptas första gången i jordeboken 1777. Betecknas då som krono- och nyhemman. Övergår till skattehemman då det friköps 1881.
På ängspartiet i norr finns en låg stengrund till en tidigare byggnad. Ligger i östra kanten av ängen. Denna byggdes enligt en senare ägare, av en man i slutet av 1800-talet som undantagsstuga efter att gården sålts till dotter och måg. Mittemot och på andra sidan ängen finns ett odlingsröse och flera gropar. En av dessa gropar skall ha varit jordkällare till undantagsstugan.
Källor :
studier om Vättlefjälls natur o miljö, Göteborgs Universitet. 1981-83
skriften Björsjöås i Vättlefjäll, utgiven av Göteborgs arkeologiska museum 1982
Björsjöås en gård i Göteborgs inland, Berit Sandberg Göteborgs Arkeologiska museum 1987
Risveden, en västsvensk obygds historia del 1-3 K-E Andersson Bo Björklund 2001-2008
Oxar, vadmal & brännvin, studier kring näringar och bebyggelse i Bergum socken ca 1500-1860, Lennart Andersson-Palm, utgiven av Historiska Institutionen Göteborgs Universitet 1989
Bergum en västgötasocken i omstridd gränsbyggd, Anita M och Rune Thorwald, utgiven 1989 kompletterad 1994
Fårad mark, en handbok för tolkning av historiska kartor och landskap, Niklas Cserhalmi 1998
Några glimtar från gångna tider, jubileumsskrift 1981, Nödinge sockens hembygdsförening
Risveden, kulturbilder från västsvensk skogsbygd, Linnar Linnarsson 1961
Torpet Drissdalen, uppgifter av Rolf Eknefelt 2008
Medeltidens boskapsskötsel, ur föredrag av Janken Myrdal SLU 2006
Det svenska jordbrukets historia, ett samarbete mellan Nordiska museet, LRF:s kulturråd och Stiftelsen Lagerberg 1999-2004
